Tidigare delar: del 1, del 2

Carols farmor öppnade.

- Mitt i natten? sa Carols farmor.

Utan att få komma in stod Carol utanför den lilla dörren till huset och berättade hela historien om hans mamma och mormor. Carols farmor förstod ju självklart vad som hade hänt. Hon var ledsen för Carols skull. Carols farmor lät Carol sova i hennes säng tillsamans med henne själv. Så levde Carol hela sitt barnliv, hos sin farmor. Men Carols farmor var inte ung. Men där emot sträng. Väldigt sträng. Nästan elak, och med tiden tyckte Carol att hans farmor blev jobbig. Han orkade liksom inte med henne längre.

Idag är Carol 29 år och bor i ett hus helt själv i Sunset Valley.

En dag ringde det i Carols telefon. Carol svarade.

- Carol, svarade han i telefonen.

- Hejsan, jag heter Åke och jag ringer från millitären, vi skulle behöva någon till som kan jobba inom millitären, intresserar det dig kanske?

Carol hinner knappt med.

Hur kan dem fått tag i mig? tänker Carol för sig själv.

- Jag är ledsen men ni måste blandat ihop mig med någon annan. Jag har inte sökt till något jobb.

- Inte. Det är väl Carol Beckan jag pratar med?

- Ja... svarar Carol tyst.

Av andra sidan luren hör Carol att någon bläddrar bland papper.

- Det finns ingen annan Carol Beckan i Sunset Valley... säger Åke av andra sidan luren.

- Jag är ledsen, säger Carol. Jag vill inte jobba inom millitären.

- Jaha, hejdå...

Carol lägger på luren.

Men då börjar Carol tänka på jobb. Det är tid till att börja arbeta nu.

Carol sätter sig vid datorn för att kolla efter lediga jobb.

Det första lediga jobbet han hittar är millitär. Det är ingenting för mig, tänker Carol och skrollar ner på sidan. Brandman vore väl trevligt, tänker Carol och tar jobbet.

Jag har börjat jobba! tänker Carol. En annan sak Carol tänker på är att det var snart 26 år sedan hans mamma dog.

Carol bestämmer sig för att besöka kyrkogården för att sörja.

När han väl är där ser han en buske som han tycker ser väldigt ovanlig ut.

Den har en döskalle på sig. Men det Carol inte vet är att det är en dödsblomma!

Carol kollar sig snabbt runt omkring. Utan tillstånd springer han mot växten och skördar den.

Efter det går han till sin mammas grav. Mitt i gråtet bröjar Carol bli hungrig. Hur kan han börja tänka på det nu?

Carol bestämmer sig för att gå till poolen och bada lite. Han äger den poolen själv vill jag också nämna.

Han badar länge, och solar på maddrass.

Han badar ända till han... Där kunde Carols liv varit slut. Om han inte hade dödsblomman!

Att träffa döden var inget roligt, tyckte Carol.

Men när han gav liemannen dödsblomman, blev han så glad att Carol fick leva tills nästa gång en olycka hände.

Då blev Carol helt plötsligt illamånde. Var det efter att se döden?

Carol körde hem. Han bestämmde sig för att köpa en dödsblomma själv.

Han åkte först hem för att få någonting i magen. Det blev något enkelt att äta för att han snart skulle iväg och köpa frön.

Efter han ätit tog han bilen och körde iväg till affären för att köpa frön.

Besviket kommer Carol ut från affären utan frön. När han sa dödsblomma skrattade dem bara.

Carol tänkte en stund.

Han tvekade men satte sig sedan i bilen och körde iväg mor kyrkogården.

Men han var inte ensam på kyrkogården.

Då kom en man fram till honom.

- God dag, sa den okända mannen.

- Hej... svarade Carol

- Vad ska du göra här?

Carol svarade inte.

- Sörja, jög Carol.

Sedan sprang han iväg mot dödsblomman, såg sig omkring, skördade den.

Han såg sig omkring lite då och då för att hålla utkik efter den läskiga mannen.

När han väl hade skördat den sprang han till bilen för att inte bli upptäckt.

Klockan var sju på kvällen. Carol var trött.

Carol tog lite flingor och åt.

Sedan fick han reda på att det ska regna de sista dagarna.

Efter ännu en dag la sig Carol i sin säng och slumrade in.

Carol provade att ringa till farmor igen. Ingen svarade. Han ville komma till farmor snabbt. Hon bodde inte långt ifrån Carol. Så Carol började att gå till farmor på egen hand. Han grät. När han hade gått ett tag kom två killar i ca åldern 16. "Var ska du?" Frågade dem Carol. "Till min farmor." Sa Carol. "Helt själv?" frågade pojkarna. "Ja för min mamma har dött." "Så din mamma vet altså inte att du är på väg till din farmor nu?" sa killarna. "Jo. Mamma ser allt jag gör och hon har sagt att hon kommer ge mig tur." svarade Carol och grät en tår. "Puuh! Struntprat!" sa killarna och blinkade mot varandra. Stakars Carol fortsog inte vad som hände. "Då ska vi väl se om din mamma ger dig tur då!" sa en av killarna. "Föresten jag har jättegott godis hemma hos mig. Vill du smaka?" frågade den ena killen. "Jag får inte komma hem till främlingar. För det har mamma sagt när hon levde." berättade Carol. "Jo kom." sa killen och tog Carol i handen. "Nej!" skrek Carol och drog ifrån sig handen. Carol började springa. "Nä nu du!" sa killen och sprang efter Carol det fortaste han kunde. Carol kollade bakom sig och sprang samtidigt. Killarna var fortfarande efter honom. Båda två. Då snubblade Carol över en rot. Han fösökte ta sig upp men killarna han få tag i honom. Då grät Carol och sparkade och skrek. Killarna bara skrattade. "Vad ska vi göra med honom?" sa den ena pojken. "Snälla mamma hjälp mig!" viskade Carol försiktigt. "När det här händer finns det inga regler, Carol." Hörde han en röst säga. Det lät som Pattie. "Sparka Carol, sparka!" sa rösten igen. Carol började att sparka och bet han i armen. "Aj!" sa pojken och tappade Carol. Carol sprang så fort han bara kunde. Och grät det gjorde han också. På vägen mötte han en ganska gammal man. "Stopp! Vad har vi här då?" sa gubben. Carol berättade vad som hade hänt. Mannen lysnade noga. Carol berättade att hans mamma hade dött och hans mormor och om brevet mamma hade skrivit, och att farmor inte svarade, och att killarna kom och att de jagade honom och att han hörde en röst som hördes som Pattie och att han hade sprungit för sitt liv och var nu på väg till sin farmor. "Du måste haft det svårt" sa gubben och klappade Carol på huvudet. Carol grät inte lika mycket mer. Han kännde sig trygg hos gubben. "Ja du får jättegärna sova hemma hos mig, om du vill." sa gubben. "Jag vill sova hos farmor." sa Carol. "Vill du jag ska följa dig dit?" frågade gubben. "Ja tack!" sa Carol. De gick hem till farmor. När mormor levde var det nästan bara hon som passade Carol. Farmor var nämligen lite speciell. Inte alls som andra. Särkillt glad i barn var hon inte heller. Farmor var väldigt sträng också. Carol och gubben gick hem till farmor. Gubben berättade en massa roliga skämt. Carol skrattade för första gången på länge. Och där uppe i himlen satt mamma och log. Där var hon lycklig. När gubben och Carol var framme vid farmor´s hus sa det adjö. Gubben sa att Carol gärna fick komma hem till honom någon gång. Sedan ringde Carol på hos farmor.

Fortsättning följer...

Carol Beckan är 28 år och flyttade hemifrån för 2 år sedan. Men han har inte haft någon bra uppfustran. Hans föräldrar skildes redan när han var ett halv år. Pappa - Hans flyttade från Carol och hans mamma långt där ifrån och ville inte höra av Carol och hans mamma. Sedan dess har Carol aldrig träffat sin pappa igen. Hans hittade en fru väldigt snabbt och gifte sig. Sedan fick han två barn. När Carol var fem år hade han helt glömmt bort sin pappa. Han visste inte äns att han hade en pappa. Men Carol´s mamma som kallas Pattie var inte riktigt nöjd. Hon hade hittat sin livs största kärlek och var lyckligare än någonsin. Tills den dan det hände mellan Hans och Pattie. Nu var Carol de ända Pattie hade. Utan han var hon ingenting. Carol hade en farmor och en mormor. Carol träffade sin farmor då och då. Farmorn hette Andy. Andy kom aldrig bra överens med sin son Hans. Och sedan han flyttade hälsar hon på honom ca 2 gånger om året. Ingen kom bra överens med Hans. Därför har han nästan aldrig några vänner kvar. Hans fru fick cancer och mår oftast inte så bra längre. Men Hans vet att det nog snart tyvär är slut med henne... Hon mår aldrig bra. När Carol fyllde sex år ringde telefonen sent på natten. Carol hörde telefonen men Pattie hann svara före. Carol försökte somna om. Men han var tvungen att höra lite. Carol blundade och försökte somna sammtidigt som han lyssnade när Pattie pratade i telfon. Han hörde att Pattie grät. Han tänkte att det säkert var om pappa/Hans, och att det var farmor som ringde för att berätta något om Hans. För då börjar Pattie alltid att gråta. För nu visste Carol att alla på jorden har en pappa och har frågat sin mamma och fått reda på vad som värkligen hade hänt. Men Carol förstod inte att det var hans riktiga pappa som hade uppfostrat han tills han blev ett halv år. Han var ju bara sex år. Ja Carol har inte heller haft det lätt i skolan. Han har blivit mobbad och har legat efter väldigt länge. Han går alltid själv på rasten och har aldrig någon att leka med. Och på rasten blev han bara mobbad om hur han såg ut. Carol låg fortfarande kvar i sin säng och lyssnade när mamma pratade i telefonen. Hon grät inte lite nu. Carol bestämmde sig för att låta mamma vara i fred. Den som värkligen ringde var polisen för att medela att momor hade blivit påkörd. Och tyvär inte klarade sig. Carol hörde små fotsteg utanför dörren. Han bestämmde sig för att se vem det var. Det var mamma. Hon gick in i köket. Carol smög efter. Hon satte sig och skrev en lapp. Hon grät fortfarande. Efter hon skrivit två sidor tog hon fram en kniv. Hon tog ett djupt andetag och satte kniven mot bröstet. "Jag älskar dig Carol, och det vet du" sa Pattie för sig själv. Jag förstog vad hon skulle göra. Hon skulle ta livet av sig själv. Han visste att mamma Pattie inte var lycklig. Carol hoppade fram ur sitt gömställe och skrek "Nej mamma du får inte!" "Jag älskar dig gubben men det blir bättre såhär." Sa mamma och grät en tår. Sedan tog hon kniven rakt igenom bröstet och ramlade ner på glovet. "Nej!" skrek Carol och sprang fram till Pattie. Han började gråta. Han gick och kollade på pappret som Pattie hade skrivit. Det var ett långt medelande såhär stog det: Kära Carol! Det är mamma som skriver. Som du ser ligger jag här på golvet. Och kan inte andas. Jag fick ett telefon sammtal mitt i natten. Det var polisen som ville säga att mormor blev överkörd i natt av en bil. Där låg hon på marken och kämpade för sitt liv. Ännu var hon inte död. Men då kom en buss och körde på henne. Mormor dog och finns där uppe i himmlen tillsammans med mig nu. Vi sitter som två änglar och skyddar över dig. Jag lovar dig gubben. Vi kommer ge dig tur. Och ändå om du inte ser oss så finns vi där. Och vi ser allt du gör och hör allt du säger. Och vi finns vid din sida som två genomskinliga spöken. Gubben, du vet att både jag och mormor älskade dig. Och du vet att jag inte var lycklig med mitt liv. Jag tycker det blir bättre såhär så vi får det bättre. Jag får vara med mormor men ändå med dig och beskydda dig. Och du får vara kvar nere på jorden. Och nu behöver du inte tänka på mig mer och slippa mina problem som gjorde att du atomatiskt också hade ett problem. Anledningen till att jag gjorde såhär var för att du skulle slippa mammas problem och kunna gör vad du vill. Och va där nere på jorden och va där så länge du lever. Har du ett lyckligt liv har jag det med här ovanför dig. Du vet inte hur mycket jag älskade dig gubben. Och det kommer jag alltid att göra. Nu blir ditt nya hem hos farmor. Där får du det bättre. Och har du ett problem vet du att jag och mormor fixar det. Puss och kram från mamma. /Jag älskar dig!

Så stog det på lappen. Carol la sig ner på golvet och grät. "Jag älskar dig också mamma." Sa Carol. Han hoppades att mamma skulle höra det och mormor. Sakta tog han ett par väskor och packade med allt han behövde. Han stoppade ner sin kudde som han hade sytt till mamma, tavlor och bilder med mamma på, sitt gosedjur Alfred som han brukade prata med när han var ledsen eller ville berätta sina känslor. Han satte sig ner på golvet med Alfred framför sig. "Mamma och mormor är döda!" Sa han "De är änglar nu och ser allt jag gör och säger. Jag ska visa dig lappen som mamma har skrivit till mig." Jag tog med mig Alfred in i köket och läste lappen för honom. Jag plockade ner allt jag behövde och ringde till farmor. Det kom många singnaler med farmor svarde inte.

Fortsättning följer...