Läs intrott innan du läser det här. Intrott.

Det var en regnig höstkväll i oktober månad. Och jag var ute och spela fotboll trots att jag var dygnsur. Jag visste inte heller hur länge jag hade spelat. Men länge var det.

Då kom Dani. Hon ropade på mig. Jag sköt mitt sista skott sedan gick jag till henne.

- Vad? sa jag till Dani.

- Du måste värkligen skaffa dig en pojkvän, sa Dani för bara 999:de gången.

- Jag vet, sa jag och pillade lite på mitt hår.

Och jag hade inte velat skaffa en pojkvän bara för Danis skull. Tänk vilken ära för mig också.

- Jag menar du står ju här ute i regnet och spelar fotboll helt själv, avbröt Dani mina tankar.

Jag nickade.

- Men du har ju faktiskt ingen pojkvän själv, sa jag till Dani.

- Jag vet men jag har haft.

Jag skakade på huvudet för mig själv. Sedan gick jag och Dani och la oss.

Efter en lång dag i skolan kommer det där som man måste göra. Läxor! Det är så tråkigt så jag skulle kunna somna. Men efter det tråkiga kommer det roliga. Läxorna är färdiga! Och då får man typ göra vad man vill. Så jag går ut till Dani och pratar med henne.

Ja, det är ju oktober och det börjar bli kallt. Själv känner jag mig lite bacillig. Så jag är på säkra sidan och tar på mig ytterkläderna.

- Nu vet jag hur du ska få din pojkvän, säger Dani. Hon nästan skrek det.

- Jasså, hurdå? sa jag.

- Skriv ett kärleksbrev! sa Dani nöjt.

- Till vem då, sa jag med armarna i kors. Och jag är inte kär i någon. Det är faktiskt jag som ska vela det också.

- Du vill väl ha en pojkvän? sa Dani.

- Ja, men jag har ännu inte hittat den rätta.

Men det var en sak som vi inte såg. Miranda satt vid samma bord!!

En stund senare kommer Miranda fram till mig.

- Jag hörde att du ville ha en pojkvän. Ja du kanske skulle velat ha några tips, sa Miranda.

- HUR KAN DU VETA DET?! sa jag med sträng röst.

- Ja, jag satt ju precis brevid dig när Dani sa att hon visste hur du skulle få en pojkvän, sa Miranda nöjt.

Då fick jag en bild i huvudet. Där Miranda satt. Hon satt ju där och läste. Dumma Dani! Hon vet väl hur Miranda är!

- GLÖMM BORT DET DÄRA! LÅTSAS SOM ATT DET ALDRIG HAR HÄNT! skrek jag högt till Miranda.

- Vad, jag har inte gjort något, sa Miranda oskylldigt.

- GLÖMM BORT DET OM DU INTE VILL HA MED MIG OCH GÖRA! hotade jag Miranda.

- Okej, okej, sa Miranda med ett leende.

Ett sådant där leende som bara Miranda kan göra och som hon gör när hon är hemlighetsfull. Ja, jag hade nog inte något leende i mitt ansikte. Men jag förstog inte riktigt varför Dani hade sagt det så högt.

-DANI! VARFÖR SA DU DET SÅ HÖGT?!

-Vadå? Vad har jag gjort? sa Dani.

- SÅG DU INTE ATT MIRANDA SATT BREVID NÄR DU SA ATT DU VISSTE HUR JAG SKULLE FÅ EN POJKVÄN, PUCKO!

-Det där tar du tillbaka! jag är inget pucko! sa Dani som ett litet barn.

Det gjorde jag ju faktiskt. Jag tog tillbaka det jag sa. Jag suckade.

-Förlåt Dani! Jag är ledsen. Jag menade inte så. Jag blev bara lite... lite sur... för att du... sa det så högt.

- Vad pratar du om? sa Dani och ryckte på axlarna.

- När du sa det dära med pojkvännen och kärleksbrevet. Du vet?

Då fick Dani upp samma bild som jag fick i sitt huvud.

- Nu vet jag... sa Dani mitt i sina tankar. Jag vet, sa hon och nickade.

- Förlåter du mig? sa jag med händerna mot varandra.

- Självklart gör jag det, sa Dani. BFF, tillade hon.

Jag gav henne ett leende. Sedan gick vi båda och la oss.